FÖRSTA KATTUTSTÄLLNINGEN

Det är klart att jag ville ställa ut min kattuppfödnings förstfödda yngling för att se hur han "blev". Naturligtvis var hela kullen underbar, men är de rastypiska? Mazarin skulle upp till bevis.

Det tog ett tag att komma till skott. Jag trodde länge att utställningsdebuten skulle ske i Örebro i januari. Jag hade dock inte tänkt på att anmälningstiden går ut långt före utställningen, så när jag började leta efter hur man anmäler sig var det redan för sent. Vid nästa försök, Stockholm i februari, hade jag bättre koll på anmälningstiden. Jag skickade dock min anmälningsblankett till fel sekreterare och när den väl, efter alla helger runt årsskiftet, letat sig fram till rätt ställe hade anmälningstiden gått ut och utställningen var fulltecknad. Men så, till Västerås Kattklubbs utställning i Köping den 27 april 2003 klaffade allt!

På internet finns det gott om nyttig information för förstagångsutställare. Jag upptäckte snabbt att mina två största farhågor rörde bursinredning och pälsvård. Jag kommer överens med de flesta men inte med min symaskin. Samtidigt... hur svårt kan det vara att sy ett burskynke? Det är ju bara ett rakt stycke tyg som ska fållas. Och fästas på något sätt. Jag hade inte riktigt tänkt klart innan jag tog fram saxen. Jag visste dock att jag inte skulle ge mig på något lapptäcke till golv utan anlitade istället min svåger mattläggaren. Han skar ut en bit heltäckningsmatta (74 x 59 cm) som passade utmärkt i utställningsburen. En tigermönstrad kattbädd köptes av en sykunnig kattmänniska i Borås, så det var "bara" själva burskynket och -taket jag skulle ge mig på.

Tur att jag fick hjälp med symaskinen!

Tre bad på lika många dagar

Tyg inköptes i god tid men symaskinen plockades inte fram förrän vid midnatt, natten mellan fredag och lördag. Utställningen var på söndag.

Det gick förvånansvärt bra att sy! Vid halv tre var utstyrseln färdig, komplett med sydda knapphål på baksidan för att trä ut gardinspiralerna som skulle användas till upphängningen. Reservplanen "Klistra fast skiten med silver-tejp" behövde således aldrig verkställas.

Före utställningen skulle Mazarin badas och bli vacker i pälsen. Det kattschampo vi hade hemma visade sig inte ge önskat resultat så det blev ett bad till. Då testade jag också ett nyinköpt balsam som gjorde pälsen jättekonstig. Vi var rejält trötta på badandet allihop nu och Mazarin allra mest. Först två omgångar med diskmedel i svansen för att få bort fettsvansen. Sedan två omgångar med ett nyinköpt märkesschampo för kattdjur. Slutligen blev det balsam, som sköljdes ur efter en stund. Vi sköljde och sköljde och sköljde. Hårtorken hoppade vi över. Det var tillräckligt traumatiskt som det var. Och trots att det såg hopplöst ut ett tag så blev han riktigt vacker när han torkade.

Eftersom utställningen bara var fyra mil hemifrån höll vi på att komma för sent. Det var kaffe som skulle kokas, mackor som skulle bredas, kattsand som skulle packas. Allt sånt som hade förberetts dagen innan men som visade sig inte vara alldeles riktigt färdigt...

Väl på plats hörde vi någon som sa att den andra kön till veterinärundersökningen gick mycket fortare. Vi flyttade och det visade sig att den kön verkligen gick mycket fortare. Efter tjugo minuter var vi klara. Vi lärde oss också att många kattlådor inte med automatik innebär att undersökningen kommer att ta längre tid. Det är inte som i kassakön på Obs. Efter varje katt descinficeras nämligen undersökningsbordet, men alla katter som har samma ägare tas i en följd. Räkna inte transportburarna - räkna personerna.

Nr 558: S*Tjejringens Mazarin

Konsten att väcka uppmärksamhet

Vi hittade vår bur och det var dags att drapera burskynket. Spiralerna och krokarna som skulle användas för detta ändamål var inte helt samarbetsvilliga men till slut satt både burskynket och det tillhörande taket på plats. Rackarns, vad snyggt det blev!

Mazarin trivdes utmärkt, men han använde inte toalådan på hela dagen. Många katter ligger och sover i sina toalådor, men Mazarin gjorde inte ens det. Han älskade sin nya tigermönstrade puff och tillbringade mesta tiden där, nyfiket beskådande paraden som passerade hans bur.

Eftersom jag var osäker på hur det hela skulle gå till så sa jag till i receptionen att jag ville ha hjälp att bära fram Mazarin till domaren. Det var rätt onödigt, visade det sig. Jag satt och tittade på "vår" domare Raymond Saetre och hade full koll på när det skulle vara vår tur. Bärhjälpen visade sig vara att stoppa in katten i en bur märkt med hans nummer. Väl i buren bakom domaren blev det full fart på vilden. Han rullade runt som en tok, skuttade upp och ner, försökte peta på kattungen i buren bredvid och fick allas ögon på sig.

Min oro över att domaren skulle vara dum och inte tycka att Mazarin hade existensberättigande var onödig. Domarna säger naturligtvis inte så utan fokuserar istället på de positiva sakersom finns. Jag hörde dock tidigare på dagen en annan domare ge bakläxa åt en förstagångsutställare på grund av att kattens päls inte var riktigt ompysslad, så lite skraj var jag.

Men domare Raymond sa till och med att Mazarins päls var alldeles utmärkt. Mazarin fick riktigt bra omdömen, han vann sin klass 11, (ungdjur 6-10 månader) och belönades med EX1. Nu var han ensam i sin klass så konkurrensen var inte överväldigande men det var roligt ändå. Nu gäller det bara att komma på hur jag ska få hans öron att sitta längre ifrån varann...

Det har nog framgått ganska tydligt att det kommer att bli fler utställningar för Mazarin och mig. och visst är det så. Jag måste erkänna att mina fördomar om folk som häckar på kattutställningar kom helt på skam. Så många trevliga människor vi stötte på bland burarna!

Vår närmsta burgranne bjöd Mazarin på räkost och viltchips och en annan upplyste oss om att vi skulle gå och hämta en rosett. Det skulle ju varit rysligt förargligt om vi missat det!